Debutant.nu > Intervju

Ylva Falkenhem

Ylva Falkenhem (39), har tidigare publicerat texter som "debutant" i 00TAL, nr 14/15 Tema Lycka, i antologin Kompott på Särskrivning Förlag, och i Debut 2005 på Wahlström & Widstrand. Hon har studerat teoretisk och praktisk filosofi, och har gått författarutbildningen på Biskops-Arnö. Nyligen har hon blivit klar med en diktsamling, Min mun är vacker när den säger att den tillhör som nu "letar förlag". Hon jobbar som personlig assistent och skriver på ett romanprojekt.

Du har läst filosofi, har detta påverkat ditt skrivande och i så fall hur?

– Nej, inte alls tror jag. Det är två helt skilda sätt att undersöka och berätta. Jag har inga filosofiska undertoner i mina texter, men kanske lite politiska. Filosofin och skrivandet är två helt skilda fascinationer.

Mitt skrivande utgår alltid från kroppen. Jag har en bakgrund med bild, och har hållit på med tecknande och bildkonst betydligt mer än med skrivandet. Någon sa om mina texter att det var som skriftlig kroki, och jag tror det stämmer ganska bra. Jag skriver för att jag tycker att man når kroppen djupare med ord än med bild.

Du skriver i olika genrer, bland annat poesi och roman. Lämpar olika berättelser och teman sig bättre för det ena eller det andra?

– Ja det tror jag. Diktsamlingen blev klar ganska nyligen. Det handlar om kroppen, om mikronivåer i ett rörelseschema, kroppens exakta linjer och uttryck. Det är förvisso en berättelse, men där scenen blir så poetisk. I romanen kan man ta in så mycket mer, större drag, större scenarier, större rekvisita. Mycket mer från det fysiska också, kroppens varande i större relationer. Det handlar om mikro- och makroberättelser, tror jag.

Du har gått författarutbildningen på Biskops-Arnö. Hur var det?

– Det som var bra var att man fick stort fokus på sin egen text. Man blir läst på ett sätt som man inte blir annars, på ett väldigt kreativt sätt. Man får jätteduktiga läsare och lär sig via det att få ett ganska objektivt öga på sin text. Det är ingen som talar om för en om man ska ändra i sin text, utan det är upp till en själv.

Man bemöts med många fördomar som skrivskoleelev, vilket jag tycker är tråkigt, att man dömer utan att veta hur det ligger till. I en skrivskola stärker man integriteten för sin egen text, man stärker sin egen röst och det är inte alls fråga om att man lär sig skriva "rätt" som dessvärre många tror.

Du skriver på en roman, vill du berätta om den?

– Ja, det kan jag göra. Den är ganska flummig. Jag försöker skildra en person, en hel person. Det är väldigt mycket fysiskt, väldigt mycket anatomi. Det är en väldigt obehaglig person. Hon luktar illa, det är hundpiss och äckel och annat. Det är en ganska stor berättelse som därför behöver romanformen, så att man kan få med allt runt omkring. Jag försöker att inte bara skildra den personens egna vara, vilket mycket väl hade kunnat passa som poesi, utan jag vill även ha med personens relation till och påverkan på världen och människor runt om. Berätta hela varat som utgår från personens kropp, brister, sinne, stank och obehag. Därför tyckte jag att just romanformen passade bättre än poesiformen.

Någon har sagt att i dikten så komprimerar man något som annars skulle ta mycket längre tid att beskriva. Stämmer detta för ditt diktskrivande?

– Ja det kan nog stämma. I min diktning försöker jag orientera mig runt i den exakta nerven i ett rörelseschema. En kropp som läggs ner på ett golv kan man skriva om i prosa, men de exakta nervrörelserna, som hur armen rör sig, passar bättre i poesin. Jag eftersträvar en form av minimalism, att skala av allt ovidkommande.

Din diktsamling Min mun är vacker när den säger att den tillhör beskriver du som "fyra olika scener runt den sexuellt undergivna kroppens anatomi, underkastelse, vilja och utsatthet i ett moraliskt gränsöverskridande perspektiv." Kan du förklara? På vilket sätt förhåller sig moralen till diktningen?

– I den sista scenen beskrivs en ganska brutal och våldsam sexualhandling. I en annan scen hittar en man en död kvinnokropp och placerar den utifrån dess tillgänglighet, i ytterligare en annan scen beskrivs ett sexualmord i skogen. I en scen beskrivs en gruppvåldtäkt där offret är frivilligt.

Jag eftersträvar att skildra dessa scenarier utan att låta texten ta ställning för rätt eller fel. Att låta texten förhålla sig objektivt till det den berättar. Jag är alltså inte ute efter att tala om för läsaren hur fel och hemskt "brottet" är, utan bara lägga fram en del av verkligheten som läsaren själv för göra vad han/hon vill med.

Det är så lätt att ha en platt syn, som enbart blir moraliskt i den typen av ämne. Det finns så många andra aspekter i en sådan situation som man kan titta på utan att ta ställning till om det är rätt eller fel. Anledningen är kanske lite filosofisk; jag vill ha hela sanningen i en scen. I dessa scener handlar det ytterst om kroppen. Hur den sexuellt undergivna kroppen uttrycker sig. Det är den delen av verkligheten jag skildrar, inte dess moraliska aspekter.

Kan du berätta lite om bakgrunden för detta projekt?

– Det började för 7-8 år sen. Jag var ganska arg på rabiata feminister. Jag ville ge en känga till dem, när de tror att ett kvinnligt objekt som är undergivet alltid automatiskt är ett offer. Ett kvinnligt objekt kan vara undergivet och tycka att det är toppen.

På den tiden var det här lite löst i fogarna, det har utvecklat sig efterhand. Och den rena fascinationen för kroppen och dess uttryck tog överhanden och det rent "politiska" minskade allteftersom.

I den här genren ska det gärna vara spekulativt, men jag vill in i och klura i de där dimensionerna som man inte riktigt tänker på.

Vilka förebilder har du bland författare?

– Jag har inga konkreta. Men Daniel Woodrell öppnar upp tonen jag vill åt för prosan. Annars är det mest i bilderna jag hämtar inspiration. Som hos Cindy Sherman eller Sally Mann. Jag kan sitta i timmar och googla på människokroppar. Även obduktionsdokument har gett mycket inspiration. Den extremt kliniska tonen i hur kroppar beskrivs i ett obduktionssammanhang skalar bort allt ovidkommande och uttrycker en knivskarp koncentration av just det som är kropp. Det mejslar fram en kristallklar tydlighet som hjälper mig att närma mig kroppens uttryck och vara. Anatomisk minimalism i sin yttersta form.