Debutant.nu > Intervju
Hallå där?
Stefan Foconi är författare och har lång erfarenhet som skrivlärare på flera nordiska skrivskolor. Han har föreläst i bland annat dramatik, essä och prosa.
Hur blir man bättre på att skriva?
– Det enskilt viktigaste är att läsa svårare böcker, för att vidga sitt register. Detta är speciellt viktigt ju yngre man är. Inte för att det någonsin går att läsa för mycket, men för en 57-åring som jag är det marginellt hur mycket man längre kan förändra sina estetiska preferenser. När man är ung bör fortfarande jordskred inträffa. Jag tror alltså att man gärna ska gå i olika riktningar, att testa helt olika sätt att skriva på. Just detta kan vara en fördel med skrivskolor, om man där tvingas tampas med och kasta sig ut i olika sätt att skapa och själv får testa olika genrer. Jag skriver personligen fortfarande i väldigt olika genrer, helst alla tänkbara. Jag menar att genreöverskridande korsbefruktar.
På din webbsida citerar du William Faulkner om att skrivandet handlar om att varje gång försöka det omöjliga. Kan du utveckla?
– Om skrivandet ska vara av betydelse måste man verkligen våga ta i. Man måste anstränga sig, spänna bågen ordentligt. Många kollegor idag går in för att så snart som möjligt skaffa sig en viss enskild repertoar. Förlagen och slappa kritiker förväntar sig att man ska göra så. De inbillar sig att detta är sofistikerat. Det är som om hela vår kultur vill att vi ska vara experter på högst en enda sak, men man ska förbli otrogen sådana deformerande förväntningar, särskilt vad gäller förment skicklighet. Det handlar om att skrapa upp sår och hålla dem oskyddade. Där finns nyfikenheten och möjligheten att fortsätta utvecklas. Att ständigt söka sig ut på tunn is. Ju mer man gjort det förr desto lättare blir det att härda ut i osäkerheten. Jag vill inte att det ska vara förutsägbart för en läsare vad en bok handlar om, allra minst nästa bok.
Du har under sju år varit handledare för andraårsstudenter på Biskops-Arnö, en slags personlig mentor. Är detta en bra form för att utveckla skrivandet?
– Det kan nog fungera för många. Ofta blev mina studenters manus publicerade. Man får som mentor ta ett helt annat ansvar än som föreläsare, då man sysslar med en rakare kunskapsförmedling. Det handlar om att ömsom pressa på, ömsom bromsa elevens entusiasm, att problematisera, att vara halvt förälder. Man lär känna varandra och blir ibland vänner.
Hur ser du på rutiner när det gäller skrivandet?
– Rutiner bör vara huvudregeln. Jag reser ofta i Mellanöstern och bor både i Norge och Sverige, på landet och i storstaden, förflyttar mig ständigt mellan olika platser och uppdrag – men i större sjok, inte plottrigt – för att skapa brottytor, men på kort sikt lever jag gärna väldigt ensidigt. Jag skriver varje dag, på morgnar och förmiddagar inte minst. På kvällen gör jag andra saker, läser, donar i trädgården. Jag tror de flestas kreativitet mår bra av att komma tillbaka till samma verk så ofta och regelbundet som möjligt. Att suggerera sig in i det tillståndet, ett slags självhypnos, är A och O. Det är oförsvarligt dumt att hugga av skapandeprocessen när den väl satts igång.
Vad kommer först i ditt skrivande, form eller innehåll?
– Skapandet är på ett sätt gränslöst, just som tillvaron är det. Man måste därför uppfinna en ordning. Det kan det ibland vara äcklande att göra. Från början är man kanske förälskad i sin egen text. Idag går jag rakare på målet än när jag var nybörjare. Vissa manus inser jag tidigt bygger på svaga premisser, även om jag av Flaubert lärt mig att i princip vilken idé som helst kan duga om författaren är tillräckligt envis och uppmärksam, kort sagt hängiven uppgiften. Inget ämne är således för futtigt. Det är bara författarens omsorg som är av betydelse. När jag var ung trevade jag mycket mer. Nu hittar jag snabbare en form, en kompositionell princip på helhetens nivå. Den ska se olika ut från fall till fall. Jag tycker det är spännande att nosa mig fram. Det är en lek, ett slags trevande med tentakler.
– I mitt skrivande varvar jag skepsis med ett slags medveten naivitet, en medveten lust att undersöka. Utan struktur blir arbetet formlöst, utan stringens. Att läsa är därför återigen viktigt. Man ser hur andra har löst eller misslyckats med diverse strukturella problem. Sedan vill jag ändå bestämt hävda att det inte är formella finesser som är det viktiga. En litterär text måste lyckas säga något om våra villkor, om den mänskliga existensen, annars är författaren en kontorist.
Använder du skrivövningar tillsammans med elever eller i ditt eget skrivande?
– Jag har inga egna behov av skrivövningar. För mig gäller det idag att hinna skriva de böcker jag har lust att göra klart. Men skrivövningar kan visst vara ett sätt att utöka registret, att förbättra verktygen. Att göra övningar behöver inte alls vara fel bara för att det låter oromantiskt. De kan vara kloka sätt att diversifiera verktygslådan, att skaffa fler medel att förfoga över.
– Detta kan också gälla till exempel syntax och ordförråd. Sådant går att träna sig i. Man övar tills man har internaliserat färdigheten, tills den sitter i kroppen. Jag byter alltid stil från manus till manus. Minnet är något annat. En nybörjare klarar sällan att memorera långa sekvenser ingående, även när sådana behov skulle dyka upp. När jag är i Mellanöstern antecknar jag numera ingenting, om det inte rör sig om en formell intervju, försöker mest vara så öppen som möjligt. Jag skriver ner flera veckor senare. I början var jag mer ängslig och gick runt med anteckningsbok. Nu litar jag på hågkomsten. Det handlar om professionalitet. Det är som en kock som lagar mat och kan tajma när de olika ingredienserna, rätterna och hela menyerna ska vara klara. Kocken behöver inte se efter i någon receptsamling. Kunskapen sitter i kroppen.
Publicerat den 2012-07-04 22:18:52
Tweet