Debutant.nu > Intervju

Hallå där?

Lars Haga Raavand är född 1988 och debuterade i början av 2012 med diktboken Hvalfall. Han har gått på Skrivekunstakademiet i Bergen.

Texterna i din bok kretsar kring valar. Hur gick det till när du valde att skriva om detta?

– Jag ramlade över det lite av en tillfällighet. Jag kom över ”valfall” som fenomen, och tyckte det var en storslagen och gripande bild i sig själv. Det var också ett fint språk att gå in i, ett spännande universum. Den döda valen som långsamt sjunker, och sätts till vila på havsbotten där en rad mikroorganismer och bakterier livnär sig på den. Den enorma behållaren med levt liv, som en död val måste sägas vara, blir centrum för ett nytt ekosystem. Livgivande upp till 75 år efter sin död. Det kan ta så lång tid innan nedbrytningen är genomförd. Likheten med världsrymden och med människans inre finns där också. Jag blev våldsamt fascinerad, och måste läsa mer om detta, jag slukade allt jag kom över av djuphavsflora och -fauna. Det kändes som ett lyckokast att ha hittat detta universum.

Det finns också en likhet med valkropparna och platsen där jag själv har vuxit upp: Kråkerøy och Hvaler, med de runda klipporna som glider ut i havet. Saker och ting föll efterhand på plats och jag kunde börja omvandla det hela till poesi.

Närheten till havet och naturen, är detta något som är speciellt för just Norge, tror du?

– Det är något ”norskt” i att vara nära naturen. Vi har en unik möjlighet till det och borde nog sätta värde på det mer än vad vi gör. Även om vi blir mer och mer urbana så har jag också intryck av att fler och fler längtar efter att komma närmare naturen igen. Denna romantisering och idyllisering av naturen tror jag kan vara något säregent för Norge. Den finns på andra platser också, men kanske inte i lika stor grad. Ett symptom är naturprogram som ”Der ingen skulle tru at nokon kunne bu”, alla sådana tv-program är enormt populära.

Och detta känner jag mig väldigt hemma i. Jag bor i stan nu, men vill tillbaka till naturen. Jag har försökt att bli fiskare, jag har jobbat i skogen. Jag är uppväxt med att vandra i skog och mark, vara ute. I längtan efter detta är det lätt att dikta.

Hur upplever du att debutera som författare?

– Än så länge är det väldigt kul. Man vet ju att det inte kommer att få all världens uppmärksamhet, men det är ju inte därför man gör det heller. Det roligaste är att boken blev så fin som man hade hoppats på, att man är nöjd med hur den blev. Boken har fått flera bra recensioner också, och det är såklart kul.

Har det varit en målinriktad väg till debuten?

– Efter att jag började skriva dikt för en del år sedan, så har jag nog alltid haft lust att kalla mig författare och att ge ut något. Litteratur måste ut i världen för att det ska bli litteratur.

Kan du utveckla?

– Jag menar att det måste finnas en öppning för en potentiell läsare. Det är inte nödvändigt att texterna blir lästa men de måste kunna bli lästa. Man ska inte skriva för läsaren, men om det ska vara litteratur måste man göra det offentligt, på ett eller annat vis. En del av det att vara författare är alltså mod till att visa upp det man skrivit. Det är kanske självklart, men som debutant känns det viktigt att insistera på detta modet. Om det blir läst eller inte är oväsentligt.

Du har gått på Skrivekunstakademiet i Bergen. Hur var det?

– Det var fint att få en miljö kring skrivandet. Att lära känna trevliga människor, och att få press på sig att skriva. Några av texterna i Hvalfall blev till under det året.

Skrivekunstakademiet har nyligen startat en påbyggnadskurs, som jag har börjat på. Den löper över ett halvår och vi ska träffas 4-5 helger framöver. Det verkar spännande.

Har du alltid skrivit just poesi?

– Ja, det har mest varit poesi. Men det är väldigt spännande att se hur prosaisk man kan göra poesin. Om det går att sudda ut gränsen mellan prosa och poesi.

Varför är det viktigt?

– Det finns tillräckligt med ”bås” i världen. Kanske de behövs, men man ska vara försiktig med att ta dem för givet. Skriver man poesi ska man inte utan vidare pröva att passa bäst möjligt in i de vanliga poesibåsen, och motsvarande för prosa. Man måste förhålla sig till dessa bås, javisst, de är nödvändiga, och man ska ha respekt för dem, men man ska också utmana dem. Finna sin egen grej. För min del handlar det bara om det, inte om att vara överskridande för sin egen skull, men mer om att finna en form jag själv är bekväm med.

Publicerat den 2012-02-21 14:21:01

Tweet