Debutant.nu > Intervju

Hallå där?

Elisabeth Berchtold från Stockholm debuterar på Norstedts med lyriksamlingen Marialucia. Debutant.nu har pratat med henne.

Hur länge har du arbetat med boken?

– I fem år. Den delen som heter ”Lucia” blev färdig först. De andra kom senare. När boken antagits så tog det ett och ett halvt år innan den kom ut. Det var jätteskönt när allt var klart. Jag ville komma vidare och skriva nytt. Det första utkastet till boken refuserades av tio olika förlag. Jag skrev om delar av texterna och ändrade i kompositionen. Det var hårt jobb, vid det laget hatar du nästan din text, mår illa av den för att du är så nära den. Sen visade Norstedts intresse. Om inte de hade tackat ja så hade jag nog gett ut den själv. Jag hade varit tvungen att sätta punkt och gå vidare.

Hur länge har du skrivit?

– Jag har skrivit de senaste tjugo åren. Det startade med en kvällskurs på Skrivakademin, via Rissne folkögskola, och senare också Biskops Arnö. Från början var jag intresserad av bland annat ljudpoesi, där texten har fokus på ljuden i språket. Den första texten som jag fick publicerad var i Lyrikvännen. Det var stort men också lite otäckt. Plötsligt blev man läst. Men jag har haft väldigt bra stöd av tidigare kursare från skrivskolor. Vi har läst varandras texter. Det har varit viktigt för min utveckling.

Du har fyra olika kvinnogestalter i din bok.

– Jag utgår ofta från bildkonst när jag skriver. Jag har en önskan om att skriva mot mig själv, få bort det finslipade, smutsa ner. Första delen är mörk och handlar om två flickor som irrar omkring i underjorden. Det är en värld där flickorna bearbetar saker de varit med om. De har inte ord för det. Istället uttrycks det i drömmar, fantasier och lekar. Andra delen i diktsamlingen är ljusare. Lucia är som en hämnande gudinna. Mariasviten handlar om lust och kärlek. I Rosa-sviten i del ett är det allvarliga teman som bland annat tar upp våld mot kvinnor och barn. Det är feministiska texter, en feminism som tar kamp mot förtrycket av alla, barn, kvinnor och män som lever under förtryck och ojämställdhet av olika slag.

Varför skriver du?

– För att det är roligt. Jag tycker om att vara ensam, har svårt att avskärma intryck. Att få gå in i en egen värld och bestämma där. Det är en frihet och en lek som gör mig lugn. Sen är det som i alla jobb, tråkigt, svårt och massor av motstånd ibland. Konsten är en sfär av frihet, mystik, möjlighet till reflektion och utveckling som är oerhört viktig i samhället.

Vilka förebilder har du litterärt?

– Jag har läst mycket av Sonja Åkesson, Bengt Emil Johnson och Ann Jäderlund. Svensk samtidspoesi är väldigt bra! Som till exempel Cecilia Hansson, Johannes Anyuru, Ann Hallström, Camilla Hammarström, Eva Ribich, Naima Chahboun för att nämna några. Anja Utler och Friederike Mayröcker är två österrikiska poeter som inspirerar mig.

Omslaget ger associationer till en serietidning.

– Det var också det jag ville få fram, det genreöverskridande. Jag vill gärna att unga som kanske inte läser så mycket lyrik ska bli nyfikna och bläddra i boken. Jag är också väldigt intresserad av det grafiska. Jag jobbade mycket med hur själva texten skulle se ut. Jag har skrivit diktsamlingen på skrivmaskin. Förlaget har skannat in texterna.

Och till slut, bok nummer två?

– Jag längtar alltid efter att få skriva. Det är otroligt roligt. Men så ska man ha tid också. Jag försöker skriva en dag i veckan och i helgerna. På tunnelbanan och små stunder antecknar jag idéer och text som kommer till mig. Jag har ett vanligt arbete vid sidan om. Pengarna ska räcka och hyror betalas. Men ja, jag är igång med nästa bok.

Publicerat den 2012-03-26 17:04:28

Tweet