Debutant.nu > Intervju

Hallå där?

Alexander Løken (f. 1982) debuterade i januari 2014 med Trollskallen, på Cappelen Damm. Han har bakgrund som serieskapare och illustratör. Jobbar nu heltid som säljkonsulent och skriver samtidigt böcker.

(fotokred Alexander Løken)

Hur fick du idén till boken?

— Jag har haft en idé om samtidstroll väldigt länge, från när jag var liten. Jag jobbade i bokhandel under en period, med barn och ungdomboksböcker. Det var nog då jag bestämde mig för att ta tag i det, jag tänkte att det kunde ha blivit en spännande barnbok. När jag kom på idén att flytta handlingen till 1800-talet så föll det hela på plats.

Det var nödvändigt att flytta berättelsen tillbaka i tid?

— Den är delvis inspirerad av de norska folkäventyren från 1800-talet. Den tiden var också upptäckternas tid. Nu, med helikoptrar och GPS så är det såklart lättare att upptäcka troll i skogen. Jag är väldigt intresserad av 1800-talet som tidsepok, och böcker från den tiden.

Och du är intresserad av kryptozoologi?

— Ja. Jag tycker det är en fascinerande tanke att djur eller väsen från mytologin skulle kunna ha existerat på riktigt. Som Bigfoot och andra varelser. Kanske det finns en anledning till att sådana väsen har dykt upp i folklitteraturen. Märkliga varelser från skogen och havet.

Trollskallen är kanske en bok för barn och ungdom. Har du haft många diskussioner med förlaget kring genre?

— Egentligen inte. Jag har inte haft en klar tanke om vilken åldersgrupp jag vänder mig till. Vuxna läser också den här sortens böcker. Det är framför allt språket som behöver vara relativt enkelt. Handlingen behöver inte påverkas så mycket. Jag tror att jag hade skrivit den samma historien för vuxna, men med mer vuxet språk. Det är sättet man berättar på som är skillnaden.

Trollskallen kom ut i slutet av januari. Vad har det betytt för dig att debutera?

— Det var naturligtvis en stor upplevelse. Jag har fått inblick i bokbranschen och förlagslivet. Speciellt har jag lärt känna många andra författare. Det är en väldigt inkluderande miljö bland fantasyförfattare. Man ser sig inte som konkurrenter, utan alla är vänner. Och jag har fått en fot innanför dörren och kan fortsätta att skriva böcker.

Är det stora skillnader mellan att skapa tecknade serier och att skriva bok?

— På många sätt är det det samma — att skapa en annan värld. Många karaktärer i boken är överdrivna, så som i mina serier. Det är också enklare att inte behöva teckna allt. Hästdroskor, skogar, fjäll. Den stora skillnaden är att det går fortare. Som serieskapare har jag förut haft massor av idéer till historier, och idéprocessen är väldigt lik.

Vilka författare har inspirerat dig?

— Väldigt mycket från Charles Dickens, Arthur Conan Doyle och Jules Verne. En deckarförfattare som heter John Dickson Carr, som skriver med en slags atmosfärisk stämning. Självklart Tolkien. Hobbiten och Ringarnas Herre har varit stora inspirationskällor sedan barnsben. Mycket serier, som Hellboy av Mike Mignola och League of Extraordinary Gentlemen, skapad av Alan Moore.

Din bok börjar i realism men glider över i det övernaturliga / en fantasyvärld. En slags mix?

— Jag tycker om att det börjar i realismen, och känslan av att det skulle kunna ha skett på riktigt. Att det känns äkta, på ett sätt. Efterhand som de möter de övernaturliga väsnen, kommer det in mer fantasyelement. Man kan säga att första halvdelen av boken inspirerats av Jules Verne och Conan Doyle, och sedan blir det mer och mer Tolkien.

Har du funderat på huvudpersonen, den 14-åriga Edvards egenskaper, som hjältemod, och att offra sig för andra? Finns det en risk med att huvudpersonen blir för modig/god?

— Ja, det kan finnas en risk. Men man måste göra karaktärerna lite modiga, annars hade de inte överlevt. Det hade blivit svårt för dem. I utgångspunkten ville jag att huvudpersonen Edvard skulle vara så vanlig som möjligt. Men han är modig när det gäller.

I slutet blir Edvard anställd av han som kallas Samlaren, en girig typ, som är den som har satt igång hela det förödande förloppet. En person som kanske inte har någon själ, menar Edvard. Är det ett lite mörkt slut?

— Jag gillar karaktärer som, och det är ju en tendens i barnbokslitteratur nu, att alla inte ska vara antingen goda eller onda. Jag vill visa olika nyanser. En fattig pojke har inget annat val än att tacka ja. Det är ett lite cyniskt slut, på ett sätt. Det är inte en helt och hållet “happy ending”, men man vet inte hur det kommer att gå. Samlaren är inte ond, han är bara cynisk och hänsynslös.

Slutet öppnar upp för en fortsättning?

— Ja, det kommer en uppföljare, som heter Ormeegget, den 8 januari. Det handlar om samma karaktärer, bara en ny expedition. Och med andra element.

Publicerat den 2014-10-02 16:37:19

Tweet