Start

Debutant.nu > Bokrecensioner


Gruppe 12 – Skjønnlitterær antologi
Karin Nygård (red.)
Kolon, Norge (2012)
196 sidor

Fiktion och verklighet

Att bläddra i Kolons Gruppe 12 är lite grann som att besöka en elevutställning på någon förberedande konstskola. Här finns texter i olika genrer och med varierande teman. Några bidrag är bara fragment, medan andra texter är delar av en större enhet, kanske böcker som kommer på marknaden om ett år eller två. Jag blir glad och lite överraskad över experimentlustan i årets antologi. När jag läser igenom listan av bidrag så ser jag också att flera av de medverkande jobbar med konst, musik och kritik, vilket kanske kan förklara dristigheten i många av texterna. Gemensamt för flera av bidragen är att de på ett eller annat sätt förhåller sig till biografiska texter. Det är Morten Våges text ”Utdrag fra Uregelmessighetene ved Boris Bulgovs biografi om Arthur Redebkin”, Kjetil Røeds ”Königsbergstrasse 34: landskapets munn”, och Thomas Kvams ”UFO (Uidentifiserte Flyvende Orientalisme)”.

Biografin har blivit beskylld för att vara en genre som pensionsklara akademiker sysslar med. Den har inte varit riktigt rumsren för skönlitterära författare. När det ändå görs är det texter om texter, vilket på sätt och vis samtliga tre nämnda bidrag handlar om. Våges text kretsar kring den fiktive Boris Bulgovs biografi skriven av den lika fiktive författaren Arthur Redebkin. En rad fel i biografin har avslöjats och berättarjaget har fått i uppdrag att korrigera dessa. En jakt på källor och försvunna kapitel startar. Våge skriver sig in i ett universum som jag blir nyfiken på. Texten har många möjligheter och det skulle vara spännande att se hur författaren lyckas vidareutveckla händelseförloppet och tematiken.

I Røeds text har berättarjaget följt med sin konstnärskamrat till Königsberg för att göra ett projekt kring Immanuel Kants dagliga morgonpromenad. En fråga som ställs i texten är om en plats kan ”tala” och vad den i så fall har att berätta. Texten är skriven i en lågmäld ton och ställer flera frågor till läsaren att fundera vidare på. Kvams text förhåller sig också till det självbiografiska. Utgångspunkten är ett gammalt fotografi av författaren i Darth Vader-kostym. Det är en ganska halsbrytande text om UFO-forskning. Paralleller dras mellan science fiction-genrens främmandegöring av ”de andra” samt ickevästlig kultur. Det är skrivet med en stor portion humor, men utan att förlora sin kritiska blick.

I Gruppe 12 finns fler fina bidrag, men om jag slutligen ska lyfta fram en favorit så blir det Stian Gabrielsens ”Utdrag fra Jeg var alltid deadpan”. Det är en metatext, skriven ut från ett tidigare konstprojekt. Den gången skrev han en fiktiv historia, The Aspen Regression, om den verklige skådespelaren Bill Murray; den bild av Murray han såg framför sig. När den idealiserade bilden en kort tid senare krackelerar med avslöjanden om skådespelarens missbruk, hustrumisshandel och skilsmässa, så bestämmer sig Gabrielsen för att skicka sin Murray-text till huvudpersonen själv för att se vad som händer. Vad som sker vidare får vi som läsare inte veta, men författaren klarar på ett par sidor att skissera en intressant historia och tematik. Han skriver sig också in i den ständigt lika aktuella diskussionen kring om biografin är med på att skapa konstnärsmyter, och vad det i så fall gör med våra blickar som kulturkonsumenter. Blir till exempel filmen Lost in Translation en sämre film om vi vet att Murray är en skitstövel? Jag hoppas att det kommer mer från Gabrielsen.

Som alltid när man går ut från en elevutställning så är det med lite blandade känslor. Något gillar man, annat är man mer likgiltig till. Gruppe 12 lyckas överraska på ett positivt sätt. Kanske beror det på att Kolon varit duktiga på att ta fram talanger i år. Hur som helst bådar det gott inför framtiden.

Av Per Andreas Persson, 13 februari 2012

Hallå där?

Vi har pratat med några författare som har gett ut sina böcker på mindre förlag eller på hybridförlag.

Först ut är Annah Ovesson, som debuterade december 2015 med Skillnaden mellan lingon och blåbär, på North Chapter.

Hur vill du beskriva din debutbok?

– Som en varm berättelse, med glimten i ögat, där frågan om integration når den bästa lösningen. Allt utspelat i rejäl norrlandsbygd, med en pistvakts-inspirerad figur till huvudperson.

Vad har det betytt för dig att debutera?

– Det har betytt jättemycket. Att få romanen utgiven ger ju en sorts bekräftelse: När man har lagt ner så många timmar och tagit tid ifrån barn och familj, så gör det ändå hela resan värd det. Vi skänkte också 50 kronor per såld bok till röda korsets insamling till aylsökande människor på flykt.

Vilka är dina erfarenheter av att debutera på förlaget North Chapter?

– Det hon [Anna Granlund] stod för när hon startade var riktat mot Norrland. Det var nästan som en förutsättning för att jag skulle våga skicka in. Det var en riktigt bra plattform, och när förlaget dök upp så kändes det verkligen som om jag träffade rätt. Det sammanföll väldigt bra med att min bok blev färdig.

Vilka fördelar finns med ett litet förlag?

– Förlaget har stöttat oerhört mycket, på det professionellt bäst tänkbara sättet, och marknadsfört via alla kanaler som är möjliga. Förlaget har absolut skött den största biten.

Tror du det är stora skillnader mot att ge ut sin bok på ett stort förlag?

– Ja, säkert skillnad ekonomiskt. Stora förlag har andra förutsättningar att nå den stora skaran. Å andra sidan kan man säga att med ett litet förlag kommer man närmare förlaget. Jag och min förläggare, det känns ju som om vi har blivit vänner. Och den typen av samarbete kanske man inte kan ta för givet i ett stort förlag.

Vilka är dina planer vidare?

– Jag är nästan i mål med nästa bok. Förhoppningen är att den också kommer ges ut det här året. Det är samma genre: feelgood, humor och också allvar. Kärlekstrassel.

Niklas Lindroth gav ut sin debutroman Undertryck på Hoi förlag.

Berätta om boken?

– Den kom ut i augusti förra året. Det är en korsning mellan olika genrer, psykologisk thriller, spänningsroman och lite skräck. Om jag ska göra den snabbaste hisspitchen så kan man säga att det är en mörk, modern och vuxen Alice i underlandet.

– Det handlar om en man som heter Adam Berg, som har ett trassligt förflutet. För sju år sen var hans familj med om en dödsolycka, som han delvis själv har skuld i. Han får hjälp av olika terapeuter, och han använder också nätterna och sina drömmar för att komma till rätta med sina problem.

– Adam använder sig av något som kallas för lucid dreaming, en teknik som finns i verkligheten. Det handlar om att utforska sina egna drömmar genom att vara ”vaken” och fullt medveten inuti drömmen. Efterhand kommer han i kontakt med en sömnforskare. Han dras längre och längre ned i sitt eget undermedvetna, och börjar öppna dörrar som man kanske inte ska öppna. Då börjar underliga saker hända omkring honom.

Du har gett ut din bok på Hoi förlag. Hur funkar det?

– Hoi är, vad jag vet, ett av de första hybridförlagen. De har ett lite annorlunda upplägg, där vi som författare går in och investerar i vår egen utgivning. I utbyte får man mycket mer tillbaka av royaltyn. I vanliga fall är förhållandet grovt räknat 20% till författaren och 80% till förlaget, men här är det tvärtom, författaren får 80% i och med att man själv tar den stora ekonomiska risken.

– Sedan finns ju egenutgivning, som är en annan sak där man får göra allt själv. Hos ett hybridförlag får man alltså redaktörshjälp, layout, marknadsföring, distribution och allt annat som hör traditionella förlag till.

Fördelar med Hoi?

– Det har varit ett bra och nära samarbete med min förläggare, redaktör och marknadsperson. Jag gillar ju det här upplägget. Jag har aldrig gett ut något på traditionellt förlag, men jag inbillar mig att man där lämnar över bollen mer till förlaget, och sedan går maskineriet igång. Med den här modellen krävs det att du är mer involverad som författare, något som passar mig ganska bra. Jag jobbar som copywriter och med marknadsföring, så jag kan ju en del sedan tidigare. Tillsammans med deras erfarenheter av bokbranschen har vi kunna driva utgivningen framåt gemensamt.

– Upplägget skapar också en annan transparens: Man vet vad man går in i, det är tydligt vad som gäller. Man är själv med och bestämmer i de olika leden.

Du har också själv marknadsfört boken?

– Ja, förutom Bokmässan som jag besökte tillsammans med förlaget, har jag varit ute och signerat och besökt en hel del bokhandlare. Jag har även varit med på lite läsarträffar. En Facebooksida har jag så klart och försöker vara aktiv med kampanjer och inlägg i social media. En branschkollega hjälpte mig med webbsidan niklaslindroth.se. Boken ligger sedan tidigare på Hoi:s webbplats, under hoi.se/forfattare/niklas-lindroth men jag ville ha något mer.

Nackdelar med att ge ut på Hoi förlag?

– Det beror på vad man är ute efter. Man måste engagera sig. Det krävs mer av alla författare idag, man måste visa upp sig och synas. Akademibokhandeln köpte in boken centralt, och det var förlagets förtjänst. Det var förlaget som sålde in den. Men sedan måste jag själv jobba för att den ska nå ut till läsarna utan stora annonskampanjer och liknande. Sedan krävs det att du har ett startkapital, och det är det ju inte alla som har.

Sist ut är poet och konstnär Jenny Kalliokulju, som debuterade med diktsamlingen Rodinia

Berätta om din debutbok?

– Den handlar väl om process, kan man säga. Process i det egna skrivandet, men i annat också. Man kan se det ur olika perspektiv, makro och mikro.

– Din bok heter Rodinia, som är en så kallad superkontinent. Hur kom du in på detta med superkontinenter?

– Det är svårt att hålla isär det, jag har ju konstnärlig praktik samtidigt. Jag är väldigt intresserad av vandring, av det nomada, av förflyttning. Jag har hållit på med det i mitt konstnärskap också. Jag är också intresserad av historia, av biologi. Rodinia betyder hemland på ryska. Det handlar om vandrandet som en form av sökande efter någonting. Kanske inte ett hem eller en hemland utan en bro.

Hur har din upplevelse av att debutera varit?

– Det har varit en väldigt märkligt process. Eftersom man är så inne i något och så är det färdigt. Men väldigt skönt att bara släppa det. Det är så pass intensivt att det är svårt att göra något annat när man håller på. Det är samma sak som med en utställning. När man har släppt det så får det stå för sig själv. Det är både skönt och läskigt.

Hur har det varit att debutera på ett mindre förlag?

– Det har varit väldigt bra. Det har inneburit konstnärlig frihet, och det var det jag eftersträvade. Jag blev publicerad av förlaget innan, när de drev en poesitidskrift. Vi har följts åt sedan dess.

Vilka nackdelar finns med att debutera på ett mindre förlag?

– Jag vet inte riktigt hur det går till på stora förlag, men man jag antar att man inte får synas lika mycket om man inte kämpar för det själv. De stora och etablerade har ju förtur med att synas i tidningar.

Vilka är fördelarna?

– Den största fördelen är för min del att jag har haft stor konstnärlig frihet. Vi har hela tiden haft en diskussion och jag hade alltid sista ordet. Jag tyckte det var en väldigt trevlig process.

Har du själv marknadsfört din bok?

– Inte så mycket egentligen om jag ska vara ärlig. Jag har ju använt facebook men inte mycket mer än så.

Har du nya skrivprojekt på gång?

– Det är ju det jobbiga. Den lilla ångesten för att börja på något nytt. Samtidigt kan man inte låta bli. Jag har olika projekt både konstnärligt och litterärt. Jag skriver också i mina konstnärliga projekt. Går in och ut ur konst och poesi.

Författarna och deras böcker:

Annah Ovesson: Skillnaden mellan lingon och blåbär
Förlag: North Chapter (northchapter.se)

Niklas Lindroth: Undertryck (psykologisk thriller)
Förlag: Hoi (hoi.se) (niklaslindroth.se)

Jenny Kalliokulju: Rodinia (Poesi)
Förlag: CLP Works (clpworks.se)